MV Local – Ralf Koch

Här finns nio stjärnskådningsplatser som är öppna för allmänheten. Stjärnparken har nyligen fått en utmärkelse och ingår i de 139 internationella stjärnparkerna världen över som har valts ut på grund av "exceptionellt god stjärnklarhet och en intakt nattlig miljö" . Den som vill kan boka en stjärnguide: vissa fokuserar på teleskopet och visar Saturnus ringar eller månkrater, andra berättar myter om stjärnbilderna. Särskilt populärt: att glida fram över sjön i kanot i månskenet, medan stjärnhimlen breder ut sig ovanför. När Perseiderna faller från himlen i augusti samlas omkring 200 människor för att tillsammans vänta på den första stjärnfallet.

Den som i hög grad är ansvarig för hur allt detta fungerar här är Ralf Koch. Han känner förmodligen till nästan varje sten, varje träd, varje grässtrå. Han har arbetat i naturparken Nossentiner/Schwinzer Heide i över tre decennier och vet att stjärnorna här bara är ett av många inslag som gör heden så speciell.

För morgonpigg Ralf Koch börjar dagen vanligtvis ganska lugnt klockan 05.15, med en svart kaffe och sin cello. Han började lära sig spela instrumentet på vuxenutbildningen när han var 58 år, eftersom han och hans fru – som själv är harpist – älskar klassisk musik. Nu sätter han sig vid cellon varje morgon för att koppla av innan dagen börjar. Han förenar sin kärlek till musiken med sin kärlek till naturen: När det i slutet av juli hålls en konsert i den gamla kyrkan i Nossentin under Mecklenburg-Vorpommerns festival, leder Ralf gästerna först genom den angränsande parken, upp till Kalkberg. "Där kommer folk ner, blir lugna – och efteråt lyssnar man tillsammans på underbara toner", säger han. Det är just denna koppling mellan platsen och musiken som utmärker festivalen för honom.

Men det dröjer fortfarande lite. Idag står först Ralf Kochs favoritdjur på programmet. Det är dags för fladdermusräkning! Han har varit fascinerad av dessa djur ända sedan 1991, då han var ute med en grupp fladdermusentusiaster från Thüringen för att leta efter häckningslådor. "Det har inte släppt mig sedan dess", säger han. "Bara kroppsbyggnaden! Djurens kroppar har knappt förändrats alls på 50 miljoner år. Uppenbarligen är deras konstruktion genial. Det fascinerade mig så mycket att det snabbt stod klart att jag ville ägna mig mer intensivt åt denna djurgrupp.” Då har han hamnat på rätt plats. Cirka tio av 18 fladdermusarter är för närvarande hemmahörande här.

Medan Ralf Koch hänger tillbaka lådan på sin plats hörs ett svagt sågande genom träden – förmodligen skogsarbete. I sin roll som ledare förklarar Ralf gärna skillnaden mellan en naturpark och en nationalpark: I en nationalpark ska naturen få sköta sig själv, medan människan håller sig i bakgrunden. En naturpark är däremot ett kulturlandskap – här ska människan visa hur jordbruk, skogsbruk och turism kan samverka i harmoni. “Det är en process som inte sker över en natt”, säger Ralf. För att hålla människan och landskapet i balans krävs det människor som kan väcka entusiasm. En sådan person är Ralf Koch. 

Senare träffas grupperna igen vid naturvårdsstationen. De enskilda djuren mäts, ringmärks och arten fastställs. Man undersöker om de har kvalster eller skador och noterar könet.&Eftersom fladdermöss har ett gott minne av sitt landskap kan man på kvällen släppa ut dem igen från stationen – de hittar själva tillbaka till sina lådor. Den som vill vara med behöver inte vänta på den stora räkningen: Under sommaren erbjuder naturparken guidade turer med ultraljudsdetektor, och det finns även en fladdermusstig.

Han är själv bra på det och trivs med att vara ensam. Ofta sitter han helt enkelt i skogen eller vid sjön under ett träd – helst vid Brillenseen, två små skogssjöar som är förbundna med en smal brygga. “Det är knappt någon som hittar dem”, säger Ralf. På vissa ställen passerar ingen alls under hela dagen. Är inte den totala tystnaden skrämmande för honom? Nej, invänder han. Han tycker snarare att det är skrämmande när han är ute i storstäderna, där alla omkring honom har dragit fram sina mobiler och skyndar förbi honom. 

Den som åker med Ralf Koch genom hans naturpark får höra ännu fler historier. I Goldberg, ”staden med de tre lögnerna” – inget guld, ingen stad, inget berg – går en två kilometer lång barntur som heter ”Pilzys naturstig” runt Hellberg, som berättar om den kaukasiska sluttningsmumlen: ett fabeldjur som uppfanns av en skolklass, med ben av olika längd, perfekt anpassat till livet på sluttningen. Vid varje station längs rutten finns en stämpel. Det lekfulla tillvägagångssättet återfinns även i Rahmannsmoor – inklusive skolämnet ”myråterställning” – på Stjärnrutten och på fladdermusrundturerna.

Snart står dock en stor förändring för Ralf Koch. Eller: en medelstor förändring. I september går Ralf nämligen i pension efter 35 år i naturparken – varav tio som ställföreträdare och tio som chef. Han vill dock inte helt släppa taget: ”Det är en del av mitt liv”, säger han. Han kommer att fortsätta arbeta genom naturparksstiftelsen och föreningen. 

Vanligtvis avslutas en dag för Ralf Koch med en gemensam promenad tillsammans med sin fru och hunden Frodo. Tre kilometer går de tre tillsammans, oavsett väder, längs samma stig och observerar förändringarna i naturen. Det ingår i Ralfs synsätt: Den som talar om naturen måste också känna till den. Och han känner till den – de klättrande ekarna, sjöarna med klart vatten, bäverna och uttrarna, vandringarna runt Langhanssee och Rahmannsmoor. För Ralf Koch är naturen framför allt lugn. Det finner han också i Dobbertin.