MV Local – Jannis Achtenhagen

Men hans favorituppgift är och förblir den veckovisa historiska rundvisningen, varje torsdag kl. 10.30. Där berättar han för gästerna hur en nästan tom herrgård blev ett av regionens mest originella hotell. När Jannis väl börjar berätta om detta går han knappt att stoppa i sin entusiasm. För honom innebär nämligen att driva en herrgård som hotell att fördjupa sig i historien och kritiskt granska dess förflutna. Han vill rätta till den bild av den elake godsägaren som missbrukar sin makt – en bild som framför allt förmedlades i DDR – och istället närma sig historien på ett mer nyanserat sätt, undersöka var berättelsen stämmer och var den inte gör det. I detta är han inte ensam. Under guidningarna träffar han ibland till och med människor som själva har tillbringat en del av sitt förflutna i huset – som flyktingar efter andra världskriget som fann skydd här.

Men vad är det som är så speciellt med herrgården Ludorf? Skulle den inte kunna ligga var som helst? Jo, medger Jannis. Det beror på att dessa hus i Mecklenburg-Vorpommern har en lång tradition. Det finns över 2 000 slott, herrgårdar och gods i denna semesterregion, som delvis används som museer och delvis för turism. Å andra sidan har byn också sin egen historia. Riddargodset har funnits sedan 1200-talet – och familjen Achtenhagen är först den andra familjen som någonsin har drivit det. Det var ett beslut som familjen fick ta att investera i det här huset – trots att de kände till orten redan länge innan. Jannis mamma föddes i det närbelägna Röbel, hans pappa i Berlin; båda flydde från DDR och hamnade först i Hamburg. På 1990-talet ledde yrkesmässiga skäl föräldrarna tillbaka. Om och om igen körde de förbi den förfallna herrgården, tills de 1998 fattade det som Jannis kallar det „galna beslutet” : att tillsammans med partners köpa det mer eller mindre tomma huset, säga upp sina egna jobb, ansöka om bidrag och renovera det.

”Det är också på sätt och vis trevligt att det här inte är ett företag som alltid drivs 100 procent rationellt, utan att det i slutändan är en familj där besluten fattas mer med hjärtat”, beskriver Jannis företagets logik. Totalt arbetar tolv personer i huset, i en medvetet platt hierarki utan klassisk avdelningsledning. Varje dag klockan 17 samlas teamet för att äta middag tillsammans – ett fast ritual som skapar gemenskap, enligt Jannis. En central figur för denna gemenskap är Thomas Köpke, kökschefen, som har arbetat på restaurangen i 26 år. Jannis har känt honom sedan han var sju år gammal och efter skolan beställde pannkakor eller pasta med tomatsås hos honom. 

Idag utvecklar de båda tillsammans kökskonceptet: en slow food-kök som har sitt ursprung i den italienska motrörelsen till snabbmat – regionala, säsongsbetonade råvaror istället för globala inköp. Potatisen kommer till exempel från en lokal ekologisk bonde. Det finns ingen fast meny, utan istället en dagligen växlande meny som utgår från vad som just nu växer i trädgården. Även detta val har en historia. ”I den här herrgården har man alltid levt medvetet och regionalt, helt enkelt för att man inte hade några stormarknader, utan en trädgård och egna djur”, säger Jannis. ”Det har inspirerat oss att anpassa köket så mycket som möjligt efter säsongen.”

Mellan administration och guidade turer handlar det dock alltid också om att finna ro och återvända till naturen. Att driva herrgården är ju inte bara arbete, det är också ett hem, så beskriver Jannis det. Det är inte alltid bara trevligt, utan innebär också att det ibland är svårt att skilja mellan de två världarna. För att hitta tillbaka till varandra har mor och son därför infört ett fast ritual: Vid lunchtid tar Jannis och Keril en promenad med hotellhunden Hugo genom herrgårdsparken, förbi tornkullen med den 400 år gamla eken och graven efter den siste godsherren, som begravdes där 1945. ”Denna magiska plats avleder uppmärksamheten från hotellets liv och rörelse”, säger Jannis. ”Det påminner mig gång på gång om att naturen är en stor del av anledningen till att gästerna reser till oss i Mecklenburgs sjölandskap och särskilt till Ludorf. I vardagens hektiska tempo glömmer man ibland bort det.”