En av sex tematiska observationsstationer längs den astronomiska lärstigen ”De Sternkieker” i stjärnparken Mecklenburger ParkLand.
De frodiga grönområdena och de många herrgårdarna i Mecklenburger ParkLand, mellan Mecklenburgs Östersjökust och Mecklenburgska sjöarna, fascinerar promenerare, cyklister och stjärnskådare. Här lyser stjärnhimlen med ovanlig klarhet mot den särskilt mörka natthimlen. Sex tematiska observationsstationer i allmänhetstillgängliga herrgårdsparker bildar den astronomiska lärstigen ”De Sternkieker”, som inbjuder till vandring längs Vintergatan.
”De Sternkieker”, en liten stålfigur med ett teleskop riktat mot himlen, visar redan vid tillfartsvägen vägen till observationsstationen och tar gästerna vid handen när det gäller att kasta ljus över mörkret i många av himlens berättelser. På en solstol för två personer kan gästerna vid varje station observera den nattliga stjärnhimlen med kikare eller teleskop. På dagen inbjuder stationerna till naturupplevelser i de historiska parkområdena bland gamla jätteträd som skuggar de glatt porlande vattendragen, som leder över blommande parkängar, förbi vissa dammar där herrgårdarna speglas i vattnet, ända fram till återplanterade fruktträdgårdar som under sommaren och hösten bjuder besökarna på provsmakning av frukterna.
En replik av den berömda himmelsskivan från Nebra finns uppställd i herrgårdsparken i Dalwitz.
Himmelsskivan från Nebra är ett mästerverk av forntida astronomer, cirka 4 000 år gammal och hittades 1999 på Mittelberg, nära staden Nebra i Sachsen-Anhalt. Den härstammar alltså inte från Dalwitz. På den bildar astronomiska och religiösa symboler den äldsta hittills kända himmelsavbildningen av detta slag. Skaparna av denna skiva tillhörde möjligen den kultur i mellersta Tyskland som gick under för cirka 3 250 år sedan i folkets slag i Tollensetal. Vi kallar denna kultur för Aunjetitz-kulturen.
I många gamla kulturer var man redan tidigt medveten om att en kalender baserad på solens ställning och månfaserna inte kan fungera. De fel som uppstår kompenserar vi idag med skottår. Detta var tydligen redan känt för folket i Mittelberg (i dagens Sachsen-Anhalt) och de kunde med hjälp av himmelsskivan bestämma skottmånaderna. Man skulle alltså kunna tolka skivan som ett kalenderverktyg från bronsåldern.
Under generationer förändrades himmelsskivan om och om igen och fick ytterligare funktioner. I sitt ursprungliga tillstånd visade den endast astronomiska objekt (månen och Plejaderna). Den kodade en skottårsregel, med hjälp av vilken mån- och solåret kunde synkroniseras. Därefter tillkom horisontbågarna, som under solväxlingarna visade positionerna för solens upp- och nedgångspunkter. Deras vinkellängd är 82°, vilket är kalibrerat för användning på den breddgrad som gäller för Mellan-Tyskland.
Båten längst ned på skivan har ingen känd funktion och kan möjligen endast ange riktningen mot öster och symbolisera himlakropparnas bana.
Man kan utgå från att kunskapen på Nebras himmelsskiva härstammar från hela Europa och Orienten, eftersom många detaljer återfinns i källor på andra håll.
Månen som syns på Nebra-skivan motsvarar en måne som syns på himlen 4,5 dagar efter nymåne. I en gammal kilskriftstext från Babylonien (från 700- till 300-talet f.Kr.) beskrivs just en sådan måne:
Under årets första månad, vårmånaden Nissan, ska man hålla utkik efter månskäran och Plejaderna, står det skrivet. Varför? Därför att detta kunde ge information om behovet av ett skottår. Denna regel hade troligen redan 1 000 år tidigare kodats in på himmelsskivan. I ett samhälle utan skrift fungerade den som en mall med vilken man år efter år kunde jämföra den verkliga månen på himlen för att kontrollera om det redan var dags för ett skottår.
Sedan himmelskivan från Nebra hittades kan man se våra förfäder i ett annat ljus. Man tillskriver dem astronomiska kunskaper. Aunjetitz-kulturen verkar inte ha utvecklat någon egen skrift. Åtminstone har inga belägg för detta hittats hittills. Detta skiljer denna kultur från den tidens högkulturer.
Himmelsskivan från Nebra vittnar om att gedigna astronomiska kunskaper redan under bronsåldern var kända i hela Europa och Mellanöstern. Man behöver inte längre betrakta Mellanöstern som den enda vaggan för vår astronomi.
Vid den tidpunkt då Nebras himmelsskiva begravdes befann sig Centraleuropa i en omvälvning. En kultur försvann utan påvisbara orsaker. Man kan anta att Nebras himmelsskiva begravdes som en slags tidskapsel för att bevara en hel kulturs astronomiska kunskaper för kommande generationer. I Dalwitz ska man genom att ställa upp en tolkad version av denna skiva påminna om det bestående intresset för astronomiska fenomen i vår region.
En himmelspromenad i små steg ”över den enorma stjärnskivan”
En himmelspromenad går att göra utan större ansträngning. Man behöver bara luta huvudet bakåt och låta blicken vandra över himlavalvet. I Dalwitz erbjuder den astronomiska observationsstationen bekväma träbäddar för himmelsobservation för dem som snabbt blir yr.
”Alla början är svåra”, lyder ett folkligt ordspråk. Så kan det också vara när man ger sig ut på en himmelspromenad. Stjärnkartan visar sommarhimlen med sina många stjärnbilder nära polen – de cirkumpolära stjärnbilderna. Dessutom ser man sommarstjärnbilderna, som bildar en fiktiv triangel av sina huvudstjärnor. Om man vill orientera sig måste man först hitta Stora björnen. Eftersom ofta bara den bakre delen, den så kallade Stora vagnen, är väl synlig, förväxlas den ofta av lekmän med en kombination av Pegasus och Andromeda. Då hjälper det att kontrollera om de tre stjärnorna som bildar vagnens dragstång är böjda nedåt (mot horisonten). Om de är det, är det Stora björnen. Nu kan himmelsvandringen börja.
Stjärnorna i Stora vagnens dragare är ett bra test för ögat. Den mellersta stjärnan i dragaren är i själva verket en dubbelstjärna. Det rör sig om stjärnorna Alkor och Mizar. Om vi nu följer böjningen på vagnens dragstång kommer vi till huvudstjärnan Arcturus i stjärnbilden Herkules. Därefter förlänger vi vår båge ytterligare för att hitta stjärnbilden Jungfrun. Då kommer vi att lägga märke till Spica, den ljusaste stjärnan i Jungfrun.
På liknande sätt kan man hitta polstjärnan, himmelriktningarna och stjärnbilden Kassiopeja. Beroende på årstid finns det ytterligare fantastiska rutter.
