En tegelkyrka som uppfördes på 1200-talet på ortens högsta punkt av westfaliska bönder som bosatte sig vid saltkällorna i Sülz.
Bad Sülze beviljades stadsrättigheter mellan 1255 och 1262. Den första uppgiften om kyrkan i Sülze är från 1276. Enligt detta uppfördes kyrkan i mitten av 1200-talet som en tegelkyrka i gotisk stil, i konkurrens med stadskyrkan i Marlow som uppfördes ungefär samtidigt. Enligt Schlie kan koret redan härstamma från slutet av 1100-talet. Det fyrkantiga västra tornet, som är något indraget i långhuset, uppfördes troligen först under 1400-talet. Tornspiran förstördes i en brand 1770. Den brinnande spiran slog då igenom taket på långhuset, men stannade kvar på valvet. Först 1892 fick tornet en ny, rak, nygotisk spets. Kyrkan tillhörde under medeltiden Rostocks arkidiakonat och stod oavbrutet under landherrens beskydd.
Stadskyrkan har ett långskepp med två kvadratiska valv med sen gotiska stjärnvalv. De rikhaltiga formerna påverkades av den westfaliska byggnadsskolan. I det rektangulära, indragna koret finns fortfarande det sen gotiska kupolvalvet bevarat med sina åtta ribbor och den ringformade slutstenen. Ribborna fästs vid ytterväggarna med hjälp av hörnlisener. Östra sidan, med sin stigande rundbågsfris, avslutas med en vacker gavel. De olika stegvis placerade grupperna med tre fönster har en rik struktur med inre och yttre rundstänger. På norra sidan finns ett vackert indraget portalparti som kröns av tre gotiska vinklar. Värt att notera är altaret, som ersatte det som förstördes i branden 1770.
Nycklar för visningar finns att hämta i prästgården eller på ”Cafe Wunderbar”.
