Segling på Fischland-Darß-Zingst

Med dessa båtar ”zeestade” fiskarna, vilket på sjömansspråk betyder att de satte seglen mot vinden och seglade tvärs mot vinden med ett stort fångnät i släptåg. Båtarnas namn härstammar från denna fångstteknik.

Zees-eran i Bodden tog dock oåterkalleligt slut i slutet av förra seklet. Idag finns det knappt över 100 zeesbåtar kvar i regionens kustvatten, som antingen sköts omsorgsfullt av sina ägare som en ren hobby eller används för turiständamål. Först 2018 upptogs ”Bevarandet och användningen av Zeesbåtarna i det mecklenburg-vorpommerska Boddenlandskapet” i det tyska registret över immateriellt kulturarv. På detta sätt upprätthålls regionens kulturella tradition på ett synligt sätt. Och det på ett mycket synligt sätt: Den rödbruna färgen på seglen, som lyser långt bort, var nämligen inget modeval. De gamla fiskarna konserverade – i facktermer ”lohte” – segelduken med ockrafärg, trätjära, leverolja och ett avkok av ekbark och talg. Så uppstod den karakteristiska nyansen, som kännare än i dag omedelbart förknippar med Zeesboot-flottan på Bodden runt halvön.

Sex regattor äger rum varje år på Bodden – „Die große Bodstedter Zeesbootregatta“, „Wustrower Zeesbootregatta“, „Dierhäger Zeesbootregatta“, „“Althäger Fischerregatta“, “Barther Zeesbootregatta“ och “Zingster Hafenfest med nät- och Zeesbootregatta“. Alla dessa är stora festdagar för regionen. Dels på grund av de fantastiska vyerna som en sådan regatta bjuder på till sjöss. Och dels för att det alltid strömmar in massor av besökare till Bodden-hamnarna för att med egna ögon få uppleva detta spektakel.

”Dags att ta upp grävspaden”, ropar Peter Eymael och knuffar sin vän Axel med ett leende. Egentligen är det hans son Jochen som har befälet ombord på den prydliga ”Butt” idag, eftersom han redan för en tid sedan tog över familjeföretaget. Men idag är pappa Peter undantagsvis också med honom och några seglarvänner ute på Saaler Bodden – och den som en gång varit kapten…. Axel har under tiden fyllt alla glas och deklamerar med djup röst: „Rasmus, gamla kålrotgris, ge oss vind och solsken, inte för lite, inte för mycket, i fjärran ligger målet. Vi seglar västerut, vi seglar österut, skål för det!“ Knappt har den sista tonen tystnat förrän den starka kornsnapsen redan hamnar i besättningens törstiga strupar, som idag består av tre sjömän och en förvånad gäst. „Sprit ska ju blandas i vattnet“, klagar Jochen och har egentligen rätt; det är ju trots allt meningen att Rasmus ska blidkas med det starka offret. Så vill vidskepelsen. Men far Eymael viftar skrattande bort det: ”Rödbetssvinet har redan fått tillräckligt med offer genom åren!” Om det nu skulle uppstå frågor: Med Rasmus menas inte, som ofta påstås, vindens gud. I detta fall är Rasmus en förkortning av den helige Erasmus, en av de fjorton nödhjälparna, även kallad Sankt Elmo, som den andliga offergåvan ska blidka. Dock behandlar sjömännen sin Rasmus ibland ganska respektlöst, vilket redan ovanstående skål visar.