Guidade turer på Zingst

„Lyssna nu noga!“, säger Sylva Juhnke och pekar på en informationsskylt framför sig. Det handlar om djur, i detta fall fåglar, och när det gäller naturen i hennes hemtrakter är Sylva inte på skämtsam humör. Därför riktar deltagarna i rundvandringen på ön Kirr för en stund sin uppmärksamhet inte mot den pittoreska idyllen omkring dem, utan mot vad som står på tavlan: Man kan läsa att knölsvanen och gråganen har ökat markant på ön Kirr under de senaste två åren. Beståndet av knäkand, strandsnäppa eller till exempel knipand har däremot förblivit oförändrat. Det är bara för flodpiparen som det inte verkar gå särskilt bra på den lilla ön i nationalparken Zingst: varken 2017, 2018 eller 2019 häckade ett enda exemplar av denna art på Kirr.

”Hur vet man det så exakt?”, frågar en deltagare. Vandringsguiden Sylva Juhnke vet naturligtvis svaret precis. „Varannan vecka kommer en frivillig ornitolog till ön och tittar på vad som har förändrats i fågelbeståndet på Kirr.“ Annars är ön, som ägs av ett rederi, praktiskt taget öde. Endast ett fåtal gäster i mycket små semesterstugor ryms på den till största delen orörda ön, som är en dröm- och kraftplats för besökare som längtar efter tystnad och inre ro, berättar Sylva. Även i övrigt vet naturguiden i stort sett allt om Kirr och delar gärna med sig av sina kunskaper i alla underhållande detaljer. ”Lyckligtvis kan jag tala tydligt och högt”, skrattar hon. ”Det är en gåva jag fått med mig i livet.”

Sylva, som egentligen är utbildad zootekniker efter en femårig utbildning i Ukraina, är glad över att inte längre behöva arbeta i sitt gamla jobb. „Om man älskar djur bör man inte ens börja inom jordbruket, för det är inte alltid trevligt, framför allt inte för de berörda djuren.“ Vandringsguiden älskar djur och i stort sett allt som finns i naturen. ”Sylva kommer från latin och betyder skog, så min kärlek till naturen har nog funnits med mig ända sedan jag föddes”, förklarar hon med ett leende. Sylva kan inte få nog av sitt yrke. Måndag till fredag, mellan april och oktober, är hon ute med gästerna på vandringar på Zingst minst tre timmar varje dag, om inte ännu längre: ”Ibland lägger jag till en örtvandring också, det gör mig inget – tvärtom.”