De sex stationerna längs KRANICH-stigen i herrgårdsparken skildrar tranan liv. De konstnärligt utformade informationsskyltarna hjälper besökarna att hitta rätt, och installationerna uppmuntrar till att springa, gömma sig, försöka flyga eller dansa som en trana. KRANICH-stigen kan upplevas varje år från påsk till oktober, och herrgårdsparken är öppen för allmänheten året runt.
Jag är en trana och heter Grusgrus.
Om ni följer skyltarna genom parken kan ni återuppleva min historia. Kanske kan ni till och med bli en trana själva i slutet.
Station 1 GrusGrus födelse
Jag levde i det här ägget i 30 dagar och det tog mig 20 timmar att picka sönder det inifrån och kläckas. Nästa dag lyckades även min lillasyster.
Vi ser jättesöta ut och har ljusbrunt dun överallt. Vi kan inte flyga än, men i det ljusbruna boet kan räven inte upptäcka oss så lätt.
Våra föräldrar färgar också in sin fjäderdräkt så här för att kunna skydda oss bättre. Och de har långa, spetsiga näbbar. Med dem kan de slåss och samtidigt utstöta vilda skrik. Och vårt bo är väl gömt i den djupa skogen och det grunda vattnet. Vi växer väldigt snabbt eftersom våra föräldrar ger oss fina larver, maskar och sniglar.
Vi tranor måste vara väldigt försiktiga vid människornas vägar och kraftledningar. Men här kan ni följa mig över vägen, det är ingen trafik längre.
Station 2 Grusgrus lär sig gå
Ni kan härma det jag redan kan:
Staka er fram från trädrot till trädrot. Dra då helt långsamt upp ett ben efter det andra till knät och ta ett stort steg, lugnt och värdigt. Så här stoltserar ni omkring, och öva alltid på att flaxa med vingarna också, för till slut måste vi ju kunna flyga. Vi har 10 veckor på oss för det. Och även då måste vi fortsätta att växa oss stora och starka och öva på att flyga varje dag.
Jag kan redan leta efter min egen mat. Jag gillar möss, grodor, maskar, kräftdjur, spannmålskorn, majs, ekollon, potatis och strån. Men ni behöver inte äta det för att bli en trana. Men det är roligt att upptäcka sådana läckerheter på marken. Titta vad som kryper omkring, det där gillar jag.
Eftersom jag fortfarande är ganska liten är jag väldigt rädd för räven och de elaka rovfåglarna. Jag får inte springa för långt bort från boet. En av mina föräldrar håller sig alltid i närheten av mig. Hur gör de det? En gömmer sig helt ljudlöst bakom ett träd och tittar och lyssnar sig omkring. Tranor är extremt vaksamma och kloka. De undviker strid. Människor kan lära sig mycket av dem.
Station 3 Grusgrus blir nästan fångad av räven
Som ni ser är jag nu mycket större, nästan 1 år gammal. Mina ben har vuxit, mina steg är mycket större och ser inte längre så klumpiga ut. Min fjäderdräkt är inte heller ljusbrun längre, den skimrar redan lite i olika grånyanser och mina flyggfjädrar är äntligen längre och starkare. Tyvärr har jag fortfarande inte en sådan röd fläck på huvudet som mamma och pappa.
Jag vill berätta om en hemsk upplevelse: Jag hade bara sprungit lite längre bort än vanligt när räven kom. Pappa hade stått på vakt bakom ett tjockt, gammalt träd och upptäckte den genast. Räven var redan alldeles nära mig och jag var fruktansvärt rädd. Ni blir väl också så rädda ibland, eller hur?
Då kom pappa flygande blixtsnabbt och låtsades vara skadad och inte kunna flyga ordentligt längre. Räven tänkte säkert: ”Den där är större, den tar jag.” Han jagade pappa så fort han kunde, men lyckades förstås inte fånga honom, inte ens hans långa ben. Och jag sprang så fort jag kunde till vårt gömställe. Jag lugnade mig först när även pappa var tillbaka utan skador.
Station 4 Grusgrus kan dansa
Vi tranor är väldigt sällskapliga.
Helst står vi som en storfamilj på fälten och njuter av maten tillsammans. Där är vi skyddade, för våra fiender vågar sig bara på enskilda individer. Det finns också människor med kameror, men de är ofarliga och stör inte särskilt mycket.
När vi står tillsammans kvittrar vi alla i en salig röra, och om några blir glada eller börjar bråka med andra om maten, då trumpetar vi väldigt, väldigt högt. Dessa ljud kan vi frambringa tack vare våra långa halsar. Men vi måste öva mycket.
Och eftersom det är livligt i den stora familjen börjar plötsligt en av oss att dansa. Flera ställer sig i en cirkel. De går värdigt efter varandra. Men det finns alltid skrytmånar som till varje pris vill imponera på en vacker tranhona. De ger allt! De flaxar högt upp i luften, breder ut vingarna som om de ville omfamna den vackra och vrider sig så gott de kan. Oftast blir det genast bråk, eftersom även de andra plötsligt blir förälskade. Så blir det både en parningsdans och en strid. Men det ser underbart ut.
Prova det gärna ni också.
Station 5 Grusgrus övar sig på att flyga
Jag, er Grusgrus, är nu helt vuxen. Jag har äntligen fått en lysande röd huvudplatta. Min näbb är över 10 cm lång och spetsig som en dolk. Min fjäderdräkt är grå och svart. Äntligen är även vingfjädrarna under mina armar imponerande långa. Jag kan sträcka ut dem när jag går omkring, så att det ser ut som om jag har en tofsig svans – väldigt elegant! Jag är nästan 1 meter och 30 centimeter lång. Jag har väldigt långa ben och väldigt stora fötter med vassa klor. Jag är inte rädd för räven längre#, men jag undviker den ändå.
Jag sover inte längre i mina föräldrars bo. Tillsammans med de andra vuxna tranorna flyger jag med den nedgående solen till Boddens grunda stränder och sover, precis som så många andra, stående i vattnet. På morgonen flyger vi med den uppgående solen tillbaka till fälten runt Hessenburg och äter oss mätta. För vi har en lång, lång resa framför oss. Men det berättar jag för er på nästa plats.
Ni människobarn kommer aldrig att kunna flyga! Ni saknar fjädrar och är dessutom helt annorlunda byggda. Men på den här omkullvälta trädstammen kan ni lyfta er lite från marken och känna er lite som en trana.
Station 6 Grusgrus flyger iväg
Här kan ni gunga, känna luften och vara nära träden medan jag berättar för er vad jag har för planer.
Jag ska resa iväg. Här i Hessenburg är det för kallt för mig på vintern. Mina föräldrar har berättat om varma länder. I oktober flyger vi med hela släkten till södra Frankrike, kanske till och med vidare till Spanien. Då är vi på resande fot i många, många dagar. Den starkaste tranan flyger i täten och vi flyger i dess slipström i form av ett stort ”V”, tätt bakom den. I slutet av mars kommer jag tillbaka till er och berättar om mina äventyr. Men jag stannar bara en kort stund, för jag ska gifta mig och flyga vidare till Sverige med en vacker tranan.
Om vi klarar alla äventyr på marken och i luften kommer vi att besöka er varje år på hösten och stanna hos er i några veckor. Men innan er kalla vinter bryter in är vi borta igen; högt uppe i skyn flyger vi mot värmen.
Glöm inte er vän Grusgrus.
KRANICH Café bjuder på hembakade tårtor, kaffespecialiteter och lättare förtäring på helger och helgdagar från påsk till oktober, kl. 12–17.
KRANICH-stigen kan upplevas varje år från påsk till oktober, och herrgårdsparken är öppen för allmänheten året runt.
