Den som strosar genom Wittenburgs stadskärna och går från rådhuset mot muren passerar också Hungerturm när man tar sig genom de smala gränderna i gamla stan. Tornet var en del av den gamla stadsmuren och fungerade under medeltiden som fängelsetorn.
År 1282 var Wittenburg huvudstad i ett självständigt grevskap som sträckte sig från Elben vid Boizenburg till bortom Crivitz. Wittenburgs grevskapstid varade i cirka 70 år, en period då försvarsförmågan spelade en viktig roll. Under denna tid fick Wittenburg en imponerande stadsmur med befästningstorn och stadsportar som tjänade som försvar. Än idag vittnar resterna av de gamla befästningsanläggningarna om dessa byggnaders styrka. Medan Wittenburgs Mühlentor revs 1850 och Steintor 1869, bevarades dock Hungertornet. Från och med senmedeltiden spärrades dömda brottslingar in i detta torn och försörjdes endast med vatten och bröd. Många fångar dog efter flera månader av utmattning och nedsatt immunförsvar, orsakat av brist på näring och ljus.
