Infarten till Neuendorf
Lekplatsen, som har funnits sedan 1994, genomgick en omfattande renovering i augusti 2018. Nu kan man återigen klättra, gunga och leka här. För övrigt berättar lekplatsen också historien om bröderna Grimm, ”Fischer un sin Fru”, som ni kan läsa om här.
Det var en gång en fiskare och hans hustru som bodde tillsammans i en gammal kruka, alldeles intill sjön, och fiskaren gick dit varje dag och fiskade; och han fiskade och fiskade. En dag satt han där vid sin fiskespö och tittade in i det klara vattnet; och han satt där och satt.
Då sjönk fiskespöet till botten, djupt ner, och när han drog upp det, drog han upp en stor flundra. Då sa fisken till honom: ”Hör på, fiskare, jag ber dig, låt mig leva, jag är ingen riktig fisk, jag är en förtrollad prins. Vad tjänar du på att döda mig? Jag skulle ändå inte smaka särskilt gott; släpp tillbaka mig i vattnet och låt mig simma.” – ”Nå”, sa mannen, ”du behöver inte säga så mycket; en fisk som kan tala skulle jag ändå ha låtit simma iväg.” Med det satte han tillbaka den i det klara vattnet; då sjönk fisken till botten och drog en lång blodstrimma efter sig. Nu reste sig fiskaren och gick till sin hustru i grytan. ”Kärring”, sa kvinnan, ”har du inte fångat någonting idag?” – ”Nej”, sa mannen, ”jag fångade en fisk som sa att han var en förtrollad prins, så jag lät honom simma iväg igen.” – ”Önskade du dig inte något?” frågade kvinnan. ”Nej”, sa mannen, ”vad skulle jag önska mig?” – ”Åh”, sa kvinnan, ”det är ju hemskt att alltid bo här i grytan; det är äckligt och stinker. Du kunde ju ha önskat oss en liten stuga. Gå dit igen och ropa på honom; säg till honom att vi gärna vill ha en liten stuga, det gör han säkert.” – ”Åh”, sa mannen, ”varför skulle jag gå dit igen?” – ”Men”, sa kvinnan, ”du hade ju fångat honom och släppt honom fri igen, han kommer säkert att göra det. Gå dit genast.” Mannen ville egentligen inte, men ville inte göra sin fru missnöjd och gick ner till sjön. – När han kom dit var sjön helt grön och gul och inte alls så klar längre. Så ställde han sig där och sa:
”Manntje’ Manntje, Timpe Te,
Buttje' Buttje i sjön,
Min fru, Ilsebill,
vill inte som jag gärna vill.”
Då simmade fisken fram och sa: ”Nå, vad vill hon då?” – ”Åh”, sa mannen, ”jag hade ju fångat dig, och min fru säger att jag också borde ha önskat mig något. Hon vill inte bo i en gryta längre, hon vill gärna ha en stuga.” – ”Gå dit bara”, sa fisken, ”hon har den redan.”
Då gick mannen dit, och hans fru satt inte längre i en gryta, utan där stod en liten stuga, och hans fru satt på en bänk framför dörren. Då tog hans fru honom i handen och sa till honom: ”Kom bara in, se, nu är det ju mycket bättre.” Då gick de in, och i stugan fanns ett litet förrum och ett underbart vardagsrum och sovrum, där det fanns en säng till var och en, samt kök och skafferi, allt utrustat med de bästa redskapen och vackert inrett med tenn- och mässingsföremål, precis som det ska vara. På baksidan fanns också en liten gård med höns och ankor och en liten trädgård med grönsaker och frukt. »Se«, sade kvinnan, »är det inte trevligt?« – »Jo«, sade mannen, »så ska det förbli, nu ska vi leva riktigt glatt« – »Det ska vi tänka på«, sade kvinnan. Och sedan åt de och gick och lade sig.
Så gick det nog i åtta eller fjorton dagar, då sa kvinnan: ”Hör här, min man, stugan är ju alldeles för trång, och gården och trädgården är alldeles för små; fisken kunde väl ha gett oss ett större hus. Jag skulle gärna vilja bo i ett stort slott av sten. Gå till fisken, han ska ge oss ett slott.” – ”Åh, min fru”, sa mannen, ”stugan är ju bra nog, varför ska vi bo i ett slott?” – ”Men vadå”, sa kvinnan, ”gå du bara dit, fisken kan göra det.” – ”Nej, min fru”, sade mannen, ”fisken har ju redan gett oss stugan, jag vill inte gå dit igen, det skulle kanske göra fisken missnöjd.” – ”Gå bara”, sa kvinnan, ”han kan det alldeles utmärkt och gör det gärna; gå du bara dit.” Mannen kände tyngd i hjärtat och ville inte; han sa för sig själv: ”Det här är inte rätt”; men han gick dit ändå.
När han kom fram till sjön var vattnet helt lila och mörkblått och grått och tjockt, och inte alls så grönt och gult längre, men det var lugnt. Där ställde han sig och sa:
”Manntje, Manntje, Timpe Te,
Buttje' Buttje i havet,
Min fru, Ilsebill,
vill inte ha det som jag vill.”
”Nå, vad vill hon då?” frågade fisken. ”Åh”, sa mannen lite bedrövad, ”hon vill bo i ett stort slott av sten.” – ”Gå dit bara, hon står vid dörren”, sa fisken.
Då gick mannen dit och trodde att han skulle gå hem, men när han kom fram stod där ett stort palats av sten, och hans fru stod högst upp på trappan och skulle just gå in; då tog hon honom i handen och sa:
”Kom bara in.” Och så gick han in med henne, och i slottet fanns en stor hall med marmorgolv, och där var så många tjänare som slet upp de stora dörrarna, och väggarna var alla blanka och klädda med vackra tapeter, och i rummen fanns bara guldstolar och bord, och kristallkronor hängde ner från taket, och i alla salar och rum låg fotplädar och mat, och de allra bästa vinerna stod på borden, som om de skulle brista. Och bakom huset fanns också en stor gård med häst- och kornstall och vagnar av allra bästa sort, och där fanns även en stor, underbar trädgård med de vackraste blommorna och fina fruktträd, och en lustskog, säkert en halv mil lång, med hjortar, rådjur och harar i den och allt man kan önska sig. ”Nå”, sa kvinnan, ”är det inte vackert?” – ”Åh ja”, sa mannen, ”så ska det också förbli; nu ska vi bo i det vackra slottet och vara nöjda.” – ”Det ska vi fundera på”, sa kvinnan, ”och sova på saken.” Därefter gick de till sängs.
Nästa morgon vaknade kvinnan först; det hade just blivit dags, och båda såg från sina sängar det underbara landet ligga framför sig. Mannen sträckte sig ännu, då knuffade hon honom i sidan med armbågen och sa: ”Min man, stig upp och titta ut genom fönstret! Se, kan vi inte bli kungar över hela detta land? Gå till fisken, vi ska bli kungar.” – ”Åh, min hustru”, sa mannen, ”vad ska vi bli kungar för! Jag vill inte bli kung.”
– ”Jamen”, sa kvinnan, ”om du inte vill bli kung, så vill jag bli kung. Gå till fisken, jag vill bli kung.” – ”Åh, min hustru”, sa mannen, ”varför vill du bli kung? Det vill jag inte säga till honom.” - ”Varför inte?”, sa kvinnan, ”gå dit genast, jag måste bli kung.” Då gick mannen dit och var helt bedrövad över att hans hustru ville bli kung. ”Det är inte rätt och det är inte rätt”, tänkte mannen. Han ville inte gå dit, men gick ändå.
Och när han kom fram till sjön var den helt svartgrå, och vattnet bubblande inifrån och luktade helt ruttet. Då ställde han sig där och sa:
”Manntje’ Manntje, Timpe Te,
Buttje' Buttje i havet,
Min fru, Ilsebill,
vill inte som jag gärna vill.”
”Nå, vad vill hon då?” frågade fisken. ”Åh”, sa mannen, ”hon vill bli kung.” – ”Gå dit bara, det är hon redan”, sa fisken.
Då gick mannen dit, och när han kom fram till palatset hade slottet blivit mycket större, med ett stort torn och praktfulla utsmyckningar; och vaktposten stod framför porten, och där fanns så många soldater med trummor och trumpeter. Och när han kom in i huset var allt av ren marmor med guld och sammetsöverdrag och stora, gyllene tofsar. Hans hustru satt på en hög tron av guld och diamanter och hade en stor, gyllene krona på huvudet och spiran i handen, av rent guld och ädelstenar, och på båda sidor om henne stod sex jungfrur på rad, var och en ett huvud kortare än den andra. Då ställde han sig där och sade: »Åh, min hustru, är du nu kung?» – »Ja«, sade hustrun, »nu är jag kung.« Då stod han där och betraktade henne, och när han hade sett på henne en stund sade han: »Åh, min hustru, vad vackert det är att du är kung! Nu behöver vi inte önska oss något mer.” – ”Nej, min man”, sade kvinnan och blev helt rastlös, ”tiden och väntan har blivit så lång för mig, jag står inte ut längre. Gå till fisken, jag är kung, nu måste jag också bli kejsare.” – ”Åh, min hustru”, sade mannen, ”varför vill du bli kejsare?” – ”Min man”, sade hon, ”gå till fisken, jag vill bli kejsare.” – ”Åh, min hustru”, sa mannen, ”han kan inte göra mig till kejsare, jag vill inte säga det till fisken; det finns bara en kejsare i riket. Fisken kan ju inte göra mig till kejsare, det kan han inte, det går inte.” - ”Vad”, sa kvinnan, ”jag är kung, och du är bara min man, vill du gå dit genast? Gå dit genast; om han kan göra mig till kung, så kan han också göra mig till kejsare, jag vill nu bli kejsare. Gå dit genast!” Då var han tvungen att gå dit. Men när mannen gick dit var han helt orolig, och medan han gick tänkte han för sig själv: ”Det här går och går inte bra, kejsare är för oförskämt, fisken kommer till slut att tröttna på det.”
Så kom han fram till sjön; där var sjön fortfarande helt svart och tjock och började bubbla upp inifrån så att den bara sprutade bubblor, och en vindpust svepte över den och rörde upp vattnet, och mannen blev förskräckt. Då ställde han sig där och sa:
”Manntje, Manntje, Timpe Te,
Buttje' Buttje i havet,
Min fru, Ilsebill,
vill inte som jag gärna vill.”
”Nå, vad vill hon då?” frågade fisken. ”Åh, fisk”, sade han, ”min hustru vill bli kejsarinna.” – ”Gå dit bara”, sade fisken, ”det är hon redan.”
Då gick mannen dit, och när han kom fram var hela slottet av polerad marmor med gyllene figurer och gyllene utsmyckningar. Framför porten marscherade soldaterna, och de blåste i trumpeter och slog på pukor och trummor. Men inne i huset gick baroner, grevar och hertigar omkring som tjänare, och de öppnade dörrarna för honom, som var gjorda helt av guld. Och när han kom in satt hans hustru på en tron, som var gjord av ett enda stycke guld och var sex alnar hög, och hon bar en mäktig, stor guldkrona, som var besatt med briljanter och karfunkelstenar. I den ena handen höll hon spiran och i den andra riksäpplet, och på båda sidor om henne stod följeslagarna i två rader, den ena mindre än den andra, från den allra största jätten, som var över sex alnar hög, till den allra minsta dvärgen, som bara var så stor som mitt lillfinger. Och framför henne stod så många furstar och hertigar. Då ställde sig mannen blygt till och sa: ”Kvinna, är du nu kejsare?” – ”Ja”, sa hon, ”jag är kejsare.” Då gick han närmare och betraktade henne ordentligt, och när han hade tittat på henne en stund sa han: ”Åh, min fru, vad vackert det är att du är kejsare.” – ”Min man”, sa hon, ”varför står du där? Nu är jag kejsare, men nu vill jag också bli påve; gå dit till fisken.” – ”Åh, min fru”, sade mannen, ”vad är det du inte vill ha? Du kan inte bli påve, det finns bara en påve i hela den kristna världen, det kan du ju inte göra.” – ”Min man”, sa hon, ”jag vill bli påve; gå dit genast, jag måste bli påve redan i dag.”
– ”Nej, min fru”, sade mannen, ”det vill jag inte säga, det går inte bra, det är för grovt, fisken kan inte bli påve.” - ”Kära nån, vad för struntprat!” sa kvinnan, ”om han kan bli kejsare, kan han också bli påve. Gå dit genast, jag är kejsare och du är bara min man. Gå dit nu.” Då blev han rädd och gick dit, men han kände sig helt eländig, han darrade och skakade, och knäna och vaderna skakade under honom. Och då svepte en vind över landet, och molnen flög förbi när det blev mörkt mot kvällen. Löven blåste av träden, och vattnet brusade och skummade som om det kokade och skvalpade mot stranden, och i fjärran såg han båtarna som sköt fram i stormen och dansade och hoppade på vågorna. Men himlen var fortfarande lite blå i mitten, medan det från sidorna drog upp som ett kraftigt åskväder. Då stod han där, ganska förtvivlad av rädsla, och sade:
”Manntje, Manntje, Timpe Te,
Buttje' Buttje i havet,
Min fru, den lilla,
vill inte som jag gärna vill.”
”Nå, vad vill hon då?” frågade fisken. ”Åh”, sa mannen, ”hon vill bli påve.” – ”Gå dit bara, det är hon redan.”
Då gick han dit, och när han kom fram var det som en stor kyrka, omgiven av palats. Där trängde han sig fram genom folkmassan. Inuti var dock allt upplyst av tusentals och åter tusentals ljus, och hans hustru var klädd i rent guld och satt på en ännu mycket högre tron och hade tre stora guldkronor på sig, och runt omkring henne fanns så många av den andliga staten, och på båda sidor om henne stod två rader av ljus, det största lika tjockt och stort som det allra största tornet, ända ner till det allra minsta köksljuset; och alla kejsare och kungar låg på knä framför henne och kysste hennes toffel. »Kvinna«, frågade mannen och betraktade henne noga, »är du nu påven?« – »Ja«, sade hon, »jag är påven.« Då ställde han sig upp och betraktade henne noga, och det var som om han såg rakt in i den starka solen. När han hade betraktat henne så en stund, sade han:
”Åh, min hustru, vad underbart det är att du är påve!” Men hon satt helt stel som en stock och rörde sig inte alls. Då sa han: ”Min hustru, var nu nöjd, nu är du påve, nu kan du inte bli något mer.” – ”Det ska jag fundera på”, sa kvinnan. Därefter gick de båda och lade sig, men hon var inte nöjd, och girigheten lät henne inte sova; hon tänkte hela tiden på vad hon ännu skulle kunna bli.
Mannen sov ganska gott och djupt, han hade gått mycket under dagen; men kvinnan kunde inte alls somna och vände sig hela natten från ena sidan till den andra och tänkte bara hela tiden på vad hon väl skulle kunna bli, men kunde ändå inte komma på något mer. Under tiden började solen gå upp, och när hon såg morgonrodnaden satte hon sig upp i sängen och tittade ut, och när hon genom fönstret såg solen stiga upp – ”ha”, tänkte hon, ”kan inte jag också låta solen och månen gå upp?” – ”Kärring”, sa hon och knuffade honom med armbågen i revbenen, ”vakna, gå till fisken, jag vill bli som den gode Guden.” Mannen var fortfarande halvsovande, men han skrämdes så mycket att han föll ur sängen. Han trodde att han hade hört fel, gnuggade sig i ögonen och frågade: ”Åh, min hustru, vad sa du?”
– ”Min man”, sa hon, ”om jag inte kan få solen och månen att gå upp och måste stå och se på när solen och månen går upp, så står jag inte ut med det och har inte en lugn stund längre om jag inte själv kan få dem att gå upp. Då såg hon på honom med en så stor blick att en rysning gick genom honom.” Gå dit genast, jag vill bli som den käre Guden.” ”Åh, min hustru”, sade mannen och föll på knä framför henne, ”det kan fisken inte, kejsare och påve kan han göra; jag ber dig, ta dig samman och förbli påve.” Då blev hon rasande, håret flög vilt runt hennes huvud, hon slet upp korsetten, gav honom en spark och skrek: ”Jag står inte ut, och jag står inte ut längre. Gå dit genast.” Då drog han på sig byxorna och sprang iväg som galen.
Ute rasade dock stormen så våldsamt att han knappt kunde hålla sig på benen. Husen och träden blåste omkull, bergen skakade, klipporna rullade ner i havet och himlen var kolsvart, och det dundrade och blixtrade, och havet svallade i så höga svarta vågor som kyrktorn och som berg, och alla hade en vit krona av skum på toppen. Då skrek han och kunde inte höra sina egna ord:
”Manntje, Manntje, Timpe Te,
Buttje' Buttje i havet,
Min fru, Ilsebill,
vill inte som jag gärna vill.”
”Nå, vad vill hon då?” frågade fisken. ”Åh”, sade mannen, ”hon vill bli som den gode Guden.” ”Gå dit, hon sitter redan i den gamla grytan igen.”
Där sitter de båda fortfarande, ända fram till i dag.
-Slut-
