av Helene Hegemann och River Roux efter | Aristofanes’ ”Kvinnornas folkförsamling” | Urpremiär
”Allt kommer i framtiden att vara allmän egendom, och allt kommer att tillhöra alla; ingen kommer att äga de många morgnarna mark och ingen kommer att sakna en plats att begravas på.”
Praxagora i ”Kvinnornas folkkongress”
I Aristofanes komedi präglas politiken i det antika Aten av sådan misshushållning, ständiga krig och korruption att kvinnorna smider en plan: förklädda till män tar de över folkkongressen, där beslut fattas om ekonomi, lagar, utrikespolitik och krig. Handlade det för Aristofanes om ett radikalt tankesätt, krävde han till och med politiskt medbestämmande och jämställdhet? Eller var det hela bara ett skämt på kvinnornas bekostnad, vars – naturligtvis misslyckade – försök till självbefullmäktigande helt enkelt syftade till att förlöjliga varje utopi som ens ifrågasatte det mångfacetterade slaveri som ett elitistiskt mansvälde innebar?
Red Zone förflyttar kvinnorna, trötta på den härskande maktkoncentrationen, till ett gym som säljer självoptimering i form av svettdrivande träning som en fest, medan takterna, synkroniserade i sekundersintervall, påminner om krigstrummor och tempot i de på varandra följande låtarna skapar en atmosfär som hävdar överdriven framgång. Det som förenar dem med huvudpersonerna i pjäsen är avsaknaden av en samhällsvision för en bättre framtid. Och det är tveksamt om makten är bättre placerad i kvinnornas händer än i männens. Det är mer troligt att en könskamp inte kommer att avskaffa den ojämlika fördelningen av makt och kapital. Men om de förenar sig skulle just det kunna uppnås.
2008 tilldelades Helene Hegemanns första film Torpedo Max Ophüls-priset, och 2010 debuterade hon som författare med romanen Axolotl Roadkill, som översatts till 20 språk och som hon själv filmatiserade. Filmen tilldelades 2017 World Cinema Dramatic Special Jury Award for Cinematography vid Sundance Film Festival. Därefter följde regiuppdrag för opera och teater, samt vid sidan av ett stort antal journalistiska och skönlitterära verk romanerna *Jage zwei Tiger*, *Bungalow* och *Striker* samt två nomineringar till det tyska bokpriset. Dessutom var hon representerad på Filmfest München 2022 med *Subotnik* och på Berlinale 2024 i sektionen Panorama med *Deine Brüder *.
Performern och författaren River Roux studerade fotografi vid University of Brighton i England, var mellan 2021 och 2023 en del av Berlin Strippers Collective och gjorde sin teaterdebut i *Merry Stripmas* (It Only Takes One) för Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz i Berlin och i Lola Arias ”Happy Nights” på Theater Bremen. Hennes verk behandlar kopplingarna mellan utnyttjande, kön, omsorg och sexualitet samt queer aktivism och självförsvar.
Redan sitt första solopjäs JUICE ( 2024) realiserade hon – likaså på Volksbühne vid Rosa-Luxemburg-Platz – tillsammans med regissören Bibiana Mendes från, som arbetat som regiassistent (Münchner Kammerspiele, Maxim Gorki Theater Berlin) bland annat med Ersan Mondtag, arbetat som dramaturg (Maxim Gorki Theater Berlin, Theater Bremen) för Lola Arias samt regisserat Der Russe ist einer der Birken liebt av Olga Grjasnowa och Auerhaus av Bov Bjerg på Theater Augsburg.
