Kabarett – Karsten Kaie ”Glöm det”

Efter den enorma succén som Caveman kommer nu äntligen det nya programmet ”Glöm det”.

I en häftig tidsresa tar Karsten Kaie oss med på en resa in i de galna avgrunderna i sin egen och den tyska själen. Ni får veta hur han av misstag vinner en Oscar. Varför en robot vinner den berömda tv-showen DSDDD, ”Tyskland söker den mest tyska tyskaren”. Vem som skrev den mest framgångsrika boken under de gyllene 2020-talet: ”Trohet av lathet”. När vi äntligen blir självförsörjande med vilda ängar på väggarna och eldflugor i huvudet för vår egen inre upplysning. År 2068 blickar han som hundraåring tillbaka på vår framtid och inser: Då var idag vackrare än morgondagen kommer att vara igår. Han frågar sig: Vem kommer vi att vara – eller inte vara – med AI och ChatGPT? På resan genom olika livsfaser – till exempel från boktitelsuppfinnare till showstjärna eller från late-night-programledare som ljuger till Oscarvinnare – lyckas Karsten Kaie kasta en skoningslös blick på verkligheten. ”Glöm det!” är en föreställning som rör sig mellan komedi, kabaré och teater och som helt enkelt är att skratta ihjäl sig åt.

Inträde: 15,-€

Försäljning i kurförvaltningen 4 veckor i förväg.

”Den finaste överraskningen är hans språkliga och litterära kabarettinslag, när han till exempel tillägnar den gröna paprikan en dikt i Heinz Erhardt-stil eller i ett tal successivt stryker bokstäver tills det blir ett frenetiskt stamande.”

[Süddeutsche Zeitung]

Parodier och röstimitationer hör till höjdpunkterna, och Kaie pladdrar sig igenom hela den politiska eliten, genom den färgsprakande världen av stjärnor och stjärnlingar och får på ett ytterst underhållande sätt det tyska dialektlandskapet att lysa upp.”
[Münchner Abendzeitung]

„Den här gången tömmer den skicklige komikern, känd som Caveman, hela sin skattkista“

[Passauer Neue Presse]

„Bedrägligt sant: Kaies nya soloprogram“

[Leipziger Volkszeitung]

”En storslagen enmansshow”

[Passauer Neue Presse]

”Att skratta sig fördärvad!”

[Augsburger Allgemeine]

Avslutningsvis ännu en intervju från Süddeutsche Zeitung (från 2022):

”Jag är en gränsöverskridare”

Skådespelaren och komikern Karsten Kaie, som växte upp i Augsburg, om sitt nya program ”Glöm det!”

Förmodligen har inte ens den ursprunglige ”Caveman” Kristian Bader spelat pjäsen så ofta som Karsten Kaie, född 1968 i Augsburg. Sedan 2001 turnerar han med Rob Beckers framgångsrika komedipjäs. Parallellt med detta har Kaie sedan 2005 (”Lügen, aber ehrlich”) stått på scenen i egna pjäser. Nu har hans nya, tredje verk ”Vergiss es!” haft premiär på teatern Drehleier. En svår födsel, som han berättar.

SZ: I det nya programmet ser du tillbaka på ditt liv som hundraåring. Hur kom du på idén?

Karsten Kaie: Det var flera saker som samverkade. Dels den omvälvande pandemin, då jag tänkte att det kanske skulle bli svårt att knyta an till mitt tidigare kabaréföreställningar. Hösten 2020 växte idén fram att göra en sammanfattning: Vad har jag gjort, vem är jag, vad är jag? Varför berättar jag inte om mitt liv?

Så det är alltså till en början verkligen självbiografiskt, från danslektionerna i Augsburg till kulturchocken i Berlin?

Just där man kanske inte alls tror det har mycket faktiskt hänt precis så. Andra saker är ändå inte exakt så, till exempel den ”Lügen-Late-Night-Show” på tv som här är förlagd till 2019. Den var verkligen planerad, men har ännu inte ägt rum.

Därefter skapar du dig utrymme genom knepet att blicka tillbaka från år 2068. Hur spinner man vidare på framtiden?

Jag har föreställt mig vad jag gärna skulle vilja uppnå, men som är orealistiskt. Ur det kan man hämta humor. Jag är inte så övermodig att jag tror att jag någonsin ska få en Oscar. Men jag har alltid föreställt mig hur roligt det skulle vara att hålla det talet. Eller blicken på förbundskanslerna, från Willy Brandt till Johannes Friedrich Kretschmann. Ingen tror ju på det, men den här sonen till ministerpresidenten Winfried Kretschmann finns verkligen, och han har till och med ställt upp i valet till förbundsdagen i någon liten valkrets. Men han gick under på ett ynkligt sätt mot CDU-kandidaten. Men vem vet – han har studerat i Berlin i tio år, är nu runt 40 och en senblommare. Enligt mina beräkningar blir han förbundskansler 2038, då skulle han fortfarande vara yngre än sin far är idag.

Är det just sådana spekulationer som lockar er särskilt?

Jag har alltid haft otroligt roligt med att spela teater, vilket också uttrycker min politiska och moraliska hållning. Och när jag får kliva in i rollen som en person som kan hylla det. Det nya programmet är också uppbyggt precis så att tidlösa nummer kombineras med aktuella inslag.

”Glöm det!” är ditt tredje eget, självskrivna program. Hur var vägen från skådespelare till författare?

Jag studerade teatervetenskap i Berlin och skådespeleri i New York. Mörkt, djupsinnigt, intellektuellt – jag har spelat allt från Sartre till Camus. Sedan kom jag tillbaka och fick chansen med ”Caveman”. Jag var 30, inte helt ung längre och behövde pengarna. Jag tänkte att det skulle räcka i tre månader, och sen var det klart. Men till min stora förvåning hade jag jättekul och det blev en enorm succé, som för övrigt fortfarande håller i sig. Men någon gång vill man ju göra något annat också. Så jag skrev ”Lügen, aber ehrlich”. I fullständig förtvivlan och under tårar – jag var ju ingen författare och visste inte alls hur man gör. Jag ville ha med allt, men då sa folk: ”Det där är ju väldigt intelligent, men ’Caveman’ var roligare.” Det irriterade mig förstås väldigt mycket, så jag skrev ”En miljon är snart borta” med ett öga på publiken. Då sa man plötsligt: ”Men ’Lügen, aber ehrlich’ var ju mer krävande.” Nu har jag sagt till mig själv att jag bara ska göra vad jag vill: en blandad kompott av mitt liv. Och plötsligt känner jag en enorm glädje, och många gillar det, eftersom alla kan hitta något i det som passar just dem.

Så komedi precis som parodi, kabaré eller teater?

Ja, jag rör mig ju i gränslandet. En seriös skådespelare. Men också en knasig folkkomiker som älskar Heinz Ehrhardt. Och en för vilken allt började med kabaré. Som elev intervjuade jag Gerhard Polt och Sigi Zimmerschied för mitt projektarbete. De var mina hjältar. Deras blandning av enmansteater och kabarettelement är fortfarande oöverträffad. Det har alltid varit min dröm, och med ”Vergiss es” kommer jag nu närmare den än någonsin tidigare. Efter premiären åkte jag hem med känslan av att jag nu börjar där jag ville hamna när jag var 18 år.

Desto viktigare är det med regi. Hur kom du i kontakt med Heinz Kreidl?

Heinz är ju en mycket framgångsrik klassisk teaterregissör. Jag lärde känna honom när han var konstnärlig ledare för Burgfestspielen Jagsthausen. Vi höll kontakten, och han var den första jag berättade om ”Vergiss es!” för. Han sa: ”Det där måste du göra!” Och jag: ”Bara om du hjälper mig.”

Du har spelat alla dina program i München på Drehleier. Finns det alltså en speciell koppling till den salongen?

Det kan man nog säga. Förut spelade jag på ”Schloss”. När det inte längre gick rekommenderade en medarbetare från Tollwood Drehleier till mig. Jag åkte dit, då fortfarande till Werner Winkler, och blev genast förtjust. I lokalen, som utifrån ser ut som en ful liten anka men inuti är så fantastisk, och i dess historia med alla stora namn. Men också i det brokiga programmet, som precis som jag inte riktigt går att placera i någon kategori och som passar mig perfekt. Det finns mycket kärlek och gammal kabaretanda där, även hos den nya chefen Manuela Hoffmann.

Ni nämnde Tollwood-festivalen, ni har väl ett nära band till den också?

Det var faktiskt ett andra hem för mig. Bland annat tack vare de fantastiska andra artisterna som man träffade där. Från 2003 till 2019 uppträdde jag där utan avbrott, både på sommar- och vinterfestivalen. Sex veckor i sträck och ofta slutsålt redan tre månader i förväg. ”The Caveman”, min egen föreställning, och till och med en gång som regissör för ”Triple Espresso”. Jag har otroligt mycket att tacka Rita Rottenwallner och teamet för.

Inträde: 15,-€

Försäljning på kuradministrationen 4 veckor i förväg.