Finalen i elementcykeln ställer frågan om hur vi förhåller oss till jorden – ett element som samtidigt är en planet och därmed vårt hem.
Jorden är en korrigerande kraft, en inspirationskälla, den är vårt hem. Från den kommer vi, till den återvänder vi. Utan den är vi förlorade. Den som sysslar med jorden, med hennes hisnande storhet, hennes perfekt balanserade ekosystem, hennes nästan ofattbara tidsrymder – den som alltså verkligen låter sig uppslukas av dessa dimensioner, känner: Vi är små. Vi har allt att lära av den. Och vi lyssnar alltför sällan verkligen på den.
Genom de fyra och en halv miljarder åren av dess historia ända fram till de mest angelägna frågorna i vår samtid spänner Deutsche Tanzkompanie över en båge i avslutningen av cykeln ”Elementen”. Där framträder jorden både som element och som planet. Och även formellt vågar föreställningen en dubbelhet: I samarbetet med två koreografer skapas två oberoende verk som på olika sätt ställer samma frågor:
Hur måste vi förhålla oss till jorden för att den ska förbli vår hemvist? För att vi fortsatt ska kunna känna oss små och, i bästa fall, trygga i hennes rörande närvaro? Vilken roll har vi att spela i hennes storslagna historia? Och vad är hennes eget svar på våra frågor?
