Akademiekreis Neustrelitz bjuder in.
Enhörningen lever. Den är en kultfigur. Den pryder barnrummen och finns på många ställen. Ibland även där man minst anar det. Där var den här unga heavy metal-fansen på tåget – helt klädd i svart, långt mörkt hår, massor av metall i ansiktet och på ryggsäcken dinglade en liten brun enhörning.
I mer än 2000 år har denna varelse fascinerat människor. Med sitt horn har den borrat sig in i mänsklighetens historia av längtan och fantasi. Den orubbliga tron på ett ogripbart väsen, som har ett enda horn och besitter magiska krafter, har närts av berättelser från resenärer och naturforskare. Källtexterna sträcker sig från Aristoteles (384–322 f.Kr.) via Ambrosius (340–397), Hildegard von Bingen (1098–1179), Marco Polo (1254–1324) till Leibniz (1646–1716) och återfinns även i nyare litteratur, t.ex. i ”Harry Potter och de vises sten” (1997).
Enhörningen nämns även i den kristna zoologin, i boken ”Physiologus”, som var mycket utbredd ända in i medeltiden. Där återfinns legenden att endast en jungfru kunde fånga djuret. Detta inspirerade konstnärernas fantasi, vilket ledde till att de ofta avbildade Jesu mor tillsammans med en enhörning.
