Den viktigaste bevarade vattenfästningen från renässansen i norra Tyskland.
År 1258 övergick slottet i familjen von Schwerins ägo. Efter en mycket omväxlande historia med både upp- och nedgångar återköptes slottet av Kaspar Freiherr von Harnier. Han är den arvtagare som utsetts av den siste herrn på Spantekow (hans farfar Hans Bone von Schwerin, fram till 1945).
Under medeltiden tjänade mäktiga slott som skydd för riddarskapet och dess invånare. Många av dem hade en rektangulär grundplan med bastioner framför. En mur och en bred vallgrav bidrog till att ge anläggningen en skyddad ö-liknande läge. En sådan låglandsfästning från renässansen finns fortfarande kvar i Spantekow.
Från och med 1558 byggde storhovmästaren Ulrich von Schwerin tillsammans med sin hustru, Anna, född von Arnim (portreliefer), under en nioårig byggtid upp slottanläggningen, som hade förfallit till följd av krigshandlingar, helt på nytt på den ursprungliga tomten enligt de gamla ritningarna. År 1677 belägrades och intogs slottet av de brandenburgska trupperna i deras krig mot svenskarna. Den store kurfursten, Friedrich Wilhelm von Brandenburg, lät spränga huvudbyggnaden (ringborgen) i slottet. Murruiner, de mest omfattande från denna tid i Mecklenburg-Vorpommern, kan fortfarande ses idag. Slottets kapell vid foten av kullen stod kvar till en början, men brann ner 1748.
År 2009 rensades kryptan från byggavfall och det raserade valvet murades upp på nytt. De idag bevarade, helt oskadade kasematterna och fängelsehålan, slottet med barockgavel, torn och en tredje våning samt tillbyggnaden härstammar från 1500- respektive 1900-talet.
