Prof. Dr. Teipel: För bara några år sedan antog man att antalet demensfall i Tyskland skulle kunna tredubblas fram till 2050, men enligt de senaste studierna kommer antalet „bara“ att fördubblas. För närvarande fortsätter antalet demenspatienter att öka, men inte i så stor utsträckning som man tidigare befarade. Risken att drabbas av demens vid en viss ålder har troligen minskat något under de senaste åren. På grund av den kraftigt åldrande befolkningen kommer det ändå att ske en kraftig ökning av antalet demensfall. Möjliga orsaker till detta – som inte kan bevisas vetenskapligt – kan bland annat vara bättre förebyggande hälsovård och sjukvård samt en hälsosammare livsstil. Faktum är dock att cirka 75 % av demenssjukdomarna påverkas av genetiska riskfaktorer och är i mycket sällsynta fall helt ärftliga. Den som blir tillräckligt gammal kommer alltså med stor sannolikhet att drabbas av demens.
Finns det förebyggande åtgärder mot demenssjukdomar?
Prof. Dr. Teipel: Ja, om än endast i begränsad utsträckning. Som sagt är det oftast gener som driver utvecklingen av Alzheimers demens. Data från en nyligen publicerad studie tyder dock på att ungefär en fjärdedel av demensfallen skulle kunna undvikas eller åtminstone fördröjas genom en medveten livsstil. Många små faktorer spelar in här. Detta innefattar att i tid behandla högt blodtryck, hörselnedsättning, synnedsättning och dålig tandhälsa. Dessutom bör man undvika rökning, dricka alkohol med måtta och äta en hälsosam och varierad kost. En annan viktig pusselbit är motion, här särskilt uthållighetssporter och dans – som en kombination av uthållighet och koordination. Lika viktigt är en socialt integrerad livsstil, även i högre ålder. Ensamhet i sig utlöser visserligen inte demens, men kan bidra till utvecklingen av sjukdomen. För äldre personer med olika sjukdomar är det dessutom viktigt att husläkaren regelbundet ser över medicineringen. Här ser jag ytterligare potential, eftersom felaktig intagning och interaktioner mellan läkemedel kan främja demens.
Ibland glömmer alla bort något. När behöver man hjälp?
Prof. Dr. Teipel: Eftersom en person som drabbats av Alzheimers demens oftast inte själv inser vad som pågår, ställs anhöriga inför särskilda utmaningar. Handlar det om glömska som drabbar alla ibland – eller glömmer personen samma sak om och om igen? Hittar man föremål på platser där de inte hör hemma? Är det svårt att hantera vardagliga apparater som kaffebryggaren på rätt sätt? Eller är det svårt att hantera välbekanta föremål, till exempel nycklar eller fjärrkontrollen? Då bör man försöka få en diagnos. Tyvärr lever uppskattningsvis 50 procent av dem som faktiskt lider av demens utan diagnos. Det innebär: inga läkemedel, ingen behandling, inget stöd. Därför är en diagnos i regel till fördel både för patienten och för anhöriga. Man kan förebygga negativa förlopp, fördröja eller mildra konsekvenserna. Den andra lagen om förstärkt vård (PSG II) innebär just för anhöriga till demenspatienter många förbättringar i vardagen.
Hur och vid vilken tidpunkt kan en demenssjukdom konstateras?
Prof. Dr. Teipel: Med hjälp av biologiska markörer och bilddiagnostiska metoder som MR och PET kan vi numera upptäcka förekomsten av en Alzheimersjukdom långt innan den bryter ut. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att Alzheimers demens faktiskt bryter ut senare. Därför används denna tidiga diagnostik ännu inte som rutinundersökning, utan är förbehållen forskningen inom ramen för studier. Alzheimers sjukdom kan upptäckas inom den rutinmässiga vården med hjälp av biologiska markörer och minnestester när de första minnesstörningarna uppträder, redan innan den fullständiga bilden av demens har utvecklats. En annan möjlighet är minnesmottagningen, särskilt för mycket tidiga eller oklara fall. Efter remiss från husläkare eller specialistläkare genomför vi en tidig diagnostik som består av anamnes, läkarsamtal, fysisk undersökning och olika neuropsykologiska tester. Cirka en tredjedel av patienterna vid vår minnesmottagning visar då inga påfallande fynd. Om misstanken om en minnessjukdom bekräftas följer dock ytterligare undersökningar, anpassade efter den enskilde patienten, helst polikliniskt. Som ett komplement ger socialarbetare vid minnesmottagningen i Rostock även intensivt stöd och rådgivning till anhöriga.
Vilka förhoppningar finns det efter diagnosen ”demens”?
Prof. Dr. Teipel: Precis som andra kroniska sjukdomar hör demens till de obotliga sjukdomarna. Men ofta går det att mildra följderna. Dessutom: Ju äldre patienten är vid diagnosstillfället, desto mildare är sjukdomsförloppet. Hos en 80-åring med flera sjukdomar vid diagnosstillfället fortskrider alltså Alzheimers demens oftast långsamt. Den som är yngre vid diagnosen, till exempel under 50 år, har troligen fler genetiska riskfaktorer – vilket oftast innebär ett allvarligare förlopp och snabbare progression. Just för den patientgrupp som inte har flera sjukdomar pågår studier med målet att utveckla ett vaccin. I övrigt har vi läkemedel till vårt förfogande som effektivt bromsar sjukdomssymtomens utveckling i tidiga stadier.
Ni bedriver forskning för att förbättra tidig diagnostik och behandling av demenssjukdomar. Finns det något samarbete i detta sammanhang?
Prof. Dr. Teipel: Vi samarbetar nära med den tyska Alzheimersföreningen, delstatsföreningen i Mecklenburg-Vorpommern, och kompetenscentret för demens när det gäller delstatsomfattande utbildningar för anhöriga och lättillgängliga vård- och omsorgserbjudanden för personer med demens. Som samarbetspartner till stödföreningen GERIO e.V. och Tessinum stöder vi varandra när det gäller bedömning och vård/ vidarevård av patienter inom den öppna vården och står till förfogande för att ge vetenskapligt stöd till projekt. Huvudfokus ligger för närvarande på att optimera akut- och rehabiliteringsvården för geriatriska patienter genom att samordna erbjudanden inom geriatrisk vård i Rostockregionen.
