Kitekurser för döva

Luisa och Patrick står vid stranden vid campingplatsen Regenbogen Ferienanlage Suhrendorf, en populär samlingsplats för vind- och kitesurfare. Kitesurfinstruktören håller upp en vindmätare. ”Inte ens tolv knop”, kommenterar han. ”Ingen lätt vindhastighet för en nybörjare, eftersom det är svårt att hålla kiten i luften när det blåser så lite.” För att förklara detta har Patrick lagt vindmätaren i byxfickan – han är döv och behöver båda händerna för att kommunicera med Luisa på teckenspråk.

Luisa besöker en kajakkurs för döva vid surfskolan DeafVentures, den första och hittills enda certifierade surfskolan för döva i Tyskland. Den grundades 2018 av vännerna Marie, en egenföretagande teckenspråkstolk, och Pia, en kitesurfinstruktör. De två hade lärt känna varandra på en kitesurfkurs i Sri Lanka. Pia, som redan har sett halva världen, tycker att det helt enkelt råder perfekta kitesurfningsförhållanden på Ummanz. „Om du inte lär dig det här, så lär du dig det aldrig!“, skrattar hon. „Man kan stå ända fram till farleden, och att man kan stå är oumbärligt för ett nybörjarområde. Därför passar det här området så bra!“

Pia och Marie skrev en affärsplan. Därefter anordnade de testläger med döva personer. Under de första lektionerna var de båda fortfarande i vattnet tillsammans med kursdeltagarna – Pia som instruktör och Marie som tolk. Men redan snart tog de in döva kitesurfingsinstruktörer i teamet – Konstantin och Patrick. „Anledningen till det är enkel: En tolk är alltid en störande faktor när man lär sig. Det går mycket bättre när döva undervisas direkt av andra döva.“ Konstantin och Patrick kan höra på land tack vare ett implantat i örat. Men i vattnet måste de ta ut det. ”Då fungerar det bara med teckenspråk.”

Innan Patrick kliver upp på brädan tillsammans med Luisa på morgonen pumpar de upp Luisas kite och övar på att släppa linorna. Att släppa linorna är en mycket viktig del av undervisningen som tränas varje dag. För om till exempel en motorbåt närmar sig en kitesurfare, måste denne med ett enda handgrepp kunna lossa säkerhetslinan och därmed drakens linor, så att de inte fastnar i fartygets propeller eller på annat sätt utgör en fara.

Därefter vadar Patrik och Luisa, till en början utan bräda, långt ut i det knädjupa vattnet och låter styrdraken stiga. Luisas slingrande drake, som ständigt störtar, sticker fortfarande ut i det avslappnade himmelsspektaklet. „Det är verkligen svårt att hålla draken uppe!“, säger hon och gestikulerar skrattande. „Man tror att man har den under kontroll, och så, pang, ligger den i vattnet igen.“ Patrick ler under sitt halvlånga, blonda hår. Han känner igen det alltför väl. Men han vet också: redan om några dagar kommer även Luisas drake att glida lugnt fram på himlen över Ummanz.